Nu är Eidhögtiden över, denna gång utan större festligheter. Jag kanske har sagt det tidigare men det här med högtider har liksom blivit en svag punkt sen jag konverterade. Har svårare för att få till högtiderna än vardagen. Så nu går jag med viss förtröstan in i vardagen. Jag har haft trevligt här i bloggen, både genom att posta och att läsa och vill tacka er andra som skrivit och läst. Jag är ju ganska aktiv med bloggande året runt men den här ramadanbloggen har kommit att bli någonting speciellt.
Jag tittar tillbaka på mitt bloggande och ser att jag efter ett försök till storstilad andlig start mest pratat om ganska enkla triviala saker. Måste dock som slutkläm säga att jag kommer att minnas denna Ramadan av tråkiga anledningar. Den har kantats av rapportering från krig och elände på flera olika ställen i världen, många bröder och systrar har dött eller blivit skadade och nöden är stor. Det har varit mycket känslor. Även om jag inte har bloggat om det så har jag tänkt desto mer. Bett , sörjt, varit orolig och stundom rejält förbannad. Kommer inte att dra upp politiska ställningstaganden här utan anknyta till den jag är i min yrkesroll: socialarbetaren. Att se många nödställda kan göra en avtrubbad om man inte ser upp. Det gäller att vara rädd om sin känslighet för andras lidande. Den dagen man halvslött scrollar runt bland bilder på lik och förödelse och slutat känna så har man förlorat. En person kan aldrig hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon. Var rädda om er så ni räcker till både för er själva, era nära och någon nödställd bror eller syster. Frid och välsignelse och tack för den här Ramadan.