Apropå omgivningens ovetskap om Ramadan som Juan tog upp. Visst känns det konstigt ibland då man är mitt uppe i den viktigaste tiden på året och det liksom går de flesta medmänniskor man har omkring sig spårlöst förbi. Eller också så anser de bara vara bisarrt. Man lever sina liv parallellt och nära men ibland förvånansvärt långt ifrån varandra.

Kylig sommarkväll, men för att vara lite obstinat så ska jag givetvis ha fönstret öppet ändå. Funderade just på hur olika ljuden är här och i Marocko i de folkliga kvarteren. Där: livat nästan dygnet runt. Här: Sveriges största stad men förvånansvärt tyst. Lite trafikbrus i fjärran i stället för folket som promenerar, diskuterar, arbetar utomhus i kvarteret och borrar, hamrar och slänger käft.  Och så alla mopparna. Ljudet av mopeder är egentligen den karaktäristiska ljudmattan jag känner till och förknippar med Marocko. Här bryts stillheten i stället abrupt av dunka-dunka-musik som någon tror att hela kvarteret uppskattar. Lite fågelkvitter som nästan dränks i stereoanläggningens frontalattack på husfriden. Drömmer mig tillbaka igen till Marocko och den heliga stämningen som infinner sig vid religiösa högtider, ljudet av azan och böner. Någonting som är i luften som inte kan ses eller beskrivas tydligt men som ändå är så närvarande. Någonting alldeles underbart men ändå lite sorgset avlägset. Ibland vet jag inte om jag vill vara hemma här eller hemma där.

Annonser
Det här inlägget postades i gunillakhadija. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s