En ledsen känsla ikväll

I sociala media pratas en hel del om att man ska tänka på ensamma konvertiter i Ramadan. Vackert så långt, visst. Men är det verkligen tanken som räknas? Den som likaväl sitter där ensam, objuden till festen, eftersom en allmän uppmaning i en status i sociala media att den ensamme kan höra av sig om hen vill  talar till alla och ingen alls. Hur mycket blir den hjälpt av en tanke som inte leder till handling? Vilken syster eller bror som är ensam tar verkligen steget att se en status som ”den som är ensam är välkommen till oss” som en riktig inbjudan som gäller just mig?

Jag är ensam hemma just nu och känner av den där trista känslan att vara utan sällskap i en tid då det talas om gemenskap och glädje. Jag vet att ensamheten är tillfällig, i morgon är det systerträff och snart kommer min partner hem in sha Allah. Och jag tänker på dem som faktiskt saknar muslimskt nätverk helt och hållet.  Jag som ju faktiskt känner en del folk IRL kunde ragga lite bjudningar via fejan, men funkar detta till att få kontakt mellan okända personer? Det verkar inte riktigt så. Hur når man ut och går från tanke till handling? Hur kunde vi ta bättre hand om nya systrar och bröder som dyker upp? Idéer, någon?

Annonser
Det här inlägget postades i gunillakhadija. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s