Varför inte öppna ögonen och se?

För dem som har visshet i tron finns tecken på jorden och inom er själva. Varför inte 

/öppna ögonen och/ se.

Koranen 51:20-21

Punkt 2; Du är en del av denna häpnadsväckande skapelse, reflektera därför över dig själv.

Jag har sedan länge varit inne i en period då jag varit i stort behov av att reflektera över mig själv. Jag har alltid haft det behovet, och alhamdulillah för det, men senaste åren i ännu större utsträckning. Oftast har jag skoningslöst gått igenom mina svagheter och dåliga vanor och även om resultatet blir förbättring i någon grad så är processen jobbig och inte helt lätt.

Att ha som utgångspunkt att man är en del av Guds häpnadsväckande skapelse gör att jag inte går lika hårt åt mig själv.

Just nu funderar jag på mitt förflutna och dess makt över min nutid. Jag vet att jag har en egenhet att återuppta personer som av olika skäl tillhör det förflutna och återuppliva dom i mitt liv. Jag kan inte riktigt bli klok på varför, förutom det självklara: att dom dyker upp i mina tankar och signalerar att jag inte var helt färdig med dom. Summa summarum så här ett par år in i livet inser jag att det sällan för något gott med sig. Och nu pratar jag inte om att adda gamla klasskompisar på FB utan om att exempelvis ringa upp den där bästa vännen som av okänd anledning föll ut ur mitt liv; ”Hej, jag har verkligen saknat dig. Vad hände?” Enda som händer är att jag blir sviken två gånger istället för en. Varför inte öppna ögonen och se? Hon föll bort ur mitt liv. Jag behöver inte veta varför eller ens förstå. Det jag behöver veta är att hon föll bort.

Här skulle jag kunna upprepa en mängd redan uppfunna och välgrundade klyschor (shit pommes frites vad dom stämmer, dom rackarna), men det är liksom upp till var och en att hitta sina egna klyschor i sin egen tid och takt. Det här med att allt finns att finna inuti en själv skulle jag dock vilja framföra här. Där inne finns liksom all sanning man behöver, om sig själv. Varför inte öppna ögonen och se? Och sedan TRO på det man ser och hör. Här är väl det stora problemet, i alla fall för mig. Jag blir velig och osäker. Jag behöver se över vad det är i mig som gör att jag dömer ut min egen inre röst som icke-trovärdig.

Håller gamla händelser fortfarande greppet om min nutid? Skrämmande nog, ja. Varför inte öppna ögonen och se? Jo, för att det är läskigt. Jag ska inte blogga mina uselheter men det som jag skäms mest över är inte dom saker jag själv gjort för att jag tyckte att jag behövde det just då, utan dom saker jag, i någon mening, tillåtit andra att göra mot mig. Saker jag blivit bokstavligen tvingad till och saker jag av grupptryck trott att jag var tvungen att göra. Hur jag låtit folk behandla mig ostraffat och hur jag inbjudit till att låta folk behandla mig genom att jag inte värderat mig själv högt nog. Basta, säger jag nu.

Men då kommer vi till det här med snällhet. Mången gång har jag dryftat med mig själv om jag verkligen vill vara snäll, när folk (inte alla) utnyttjar det? Borde jag kanske sluta vara snäll? Jag kan inte säga att jag har svaret ännu, men oftast landar jag i att jag vill. Jag vill vara snäll även om det innebär att folk då och då utnyttjar min godhet och sårar mig. Däremot måste jag se över HUR jag ska vara snäll. Varför inte öppna ögonen och se? Dra gränser. Nu låter det som om jag är dum i huvudet och inte har gränser. Jag har gränser, men jag tror jag behöver dra den tidigare. Nej, jag vet.

Avslutningsvis, förlåtelse. Jag STRÖSSLAR ut förlåtelse till alla, till och med utan att dom ber om det. Ibland är det dumt, om det också leder till att jag inte drar en gräns utan tillåter personen att såra mig en gång till. Riktigt dumt, nu när jag tänker på det. Men till mig själv då? Mig själv går jag och klandrar år ut och år in. Inte på det sättet att jag ångrar saker och ting, utan snarare ger mig själv en oförtjänt dålig självbild. Nu ska här pinsamt erkännas att jag knappt ens tyckt att jag behövt en bra självbild. Jag har inte förstått vitsen. På riktigt. Men nu ser jag att den ligger bakom dom uselheter och dåliga vanor, som satt mig i klistret på ett eller annat vis genom åren.

Jag har kanske inte varit så ärlig mot mig själv som jag har trott.

P.s. Världens bästa citat: ”When someone shows you who they are, believe them the first time.” – Maya Angelou

Annonser
Det här inlägget postades i IMAN. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Varför inte öppna ögonen och se?

  1. gunillakhadija skriver:

    Något av det bästa jag läst på bra länge. ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s